Risk är inte alltid fara

I de tidigare texterna har jag rört mig mellan två sätt att förstå beslut. Den första texten reflekterade kring ett slags normativt facit: hur "ekonomin" tänker att beslut bör fattas om vi är konsekventa, framåtblickande och kan väga alternativ mot varandra. I den andra flyttades fokus till hur beslut ofta faktiskt fattas, med referenspunkter, förlustaversion och skillnaden mellan vinst- och förlustläge som bärande förklaringsmodeller.

Den här texten handlar om risk. Ett begrepp som hänger tätt ihop med beslut men som används på sätt som ofta låter mer precist än det faktiskt är.

Fara och risk

En del av begreppsförvirringen verkar börja i att vi blandar ihop fara och risk. Fara är själva händelsen, eller källan till den. En brand, konkurs, cyberattack, vårdskada, ett stort prisfall. Det är det som kan inträffa. Det som i vardagligt språk ofta avses när någon säger att "det där är en risk".

Risk, i mer formella sammanhang, innebär något annat. Det är sannolikheten för att en oönskad händelse ska inträffa, kombinerat med konsekvenserna av den. Det låter som en teknisk skillnad, men det är en skillnad som förändrar hur hela situationen framträder. Samma fara kan finnas i två miljöer och ändå innebära helt olika risk, inte för att faran i sig förändrats, utan för att sannolikhet, konsekvens och sårbarhet ser olika ut.

Brand i två lagerlokaler är ett enkelt exempel. Samma typ av fara. Men om den ena lokalen har sprinkler, brandsektionering och rutiner, medan den andra saknar det, är faran otillräcklig som beskrivning av risken. Det som skiljer dem åt är inte vad som kan hända, utan hur sårbar du är och hur väl du klarar av att hantera konsekvenserna om det faktiskt händer.

Risk som variation

I ekonomins språk, särskilt inom finans, är risk ofta något ganska neutralt. Risk betyder inte nödvändigtvis dåligt, utan har betydelsen att utfallet kan variera. En investering beskrivs som mer riskfylld för att den har större spridning i möjliga utfall (uppåt som nedåt), inte för att den garanterat går dåligt.

Det är logiskt. Men det krockar ofta med hur vi upplever risk. Efter texten om förlustaversion är det nästan svårt att inte se det: för många människor betyder risk i praktiken ofta risken att hamna på minus. Alltså inte variation i sig, utan specifikt nedsidan. Och det är inte samma sak.

Ett enkelt exempel gör skillnaden tydlig:

Alternativ A: säkert utfall = 100

Alternativ B: 50 % chans på 50, 50 % chans på 150

Båda har samma förväntade värde: 100. Med ett strikt ekonomiskt språk är B mer riskfyllt eftersom variationen är större (50-150). I vardagligt språk betyder mer risk ett sämre alternativ, att nedsidan är farligare, inte att svängningarna är större.

Det behöver inte vara fel att föredra A. Men det säger något om begreppet att samma val kan motiveras av ganska olika saker: ogillande av variation, motvilja mot nedsida, eller ett tredje alternativ: att en förlust helt enkelt inte är möjlig att bära. De tre är inte identiska, och de leder till olika slutsatser om vad som egentligen bör göras.

Nedsidan är ofta det som avgör

Som exemplet ovan pekar på och något som sticker ut i praktiska beslut är att det sällan är uppsidan som avgör hur rimligt ett beslut framstår. Inte för att uppsidan är oviktig, utan för att en tillräckligt stor nedsida kan slå ut dig helt.

Det är också här ord som riskvilja ibland blir lite för grova som analysverktyg. Svaren på konkreta frågor säger ofta mer: hur allvarliga blir konsekvenserna om något går fel, hur exponerad är du, och hur mycket klarar du av innan något går sönder. Låt oss illustrera detta med ett enkelt exempel.

Anta två bolag som båda riskerar ett intäktsbortfall på 10 MSEK. Bolag A har en kassareserv på 100 MSEK och låga fasta kostnader. Bolag B har en kassareserv på 8 MSEK och höga fasta kostnader. Samma fara. Samma belopp. Men inte samma risk, för bolag B kan konsekvensen bli existentiell, medan bolag A kanske klarar det som en besvärlig period.

Det är ett skäl till att beskrivningar av risk ibland blir missvisande när de reduceras till personlighet, modig eller försiktig. Ganska ofta handlar det mer om marginaler än om temperament. Och att förstå sina marginaler eller risktålighet är en förutsättning för att kunna ta ställning till risk på ett sätt som faktiskt håller.

Risk försvinner inte

Här är det värt att stanna upp vid något som ofta hamnar i skymundan: att undvika en risk är inte detsamma som att bli av med den. Bolag A i exemplet ovan bär en lägre risk än bolag B inför ett intäktsbortfall. Men det beror inte på att de lyckats göra osäkerheten mindre. Intäktsbortfallet är lika sannolikt för båda. Det beror på att bolag A byggt upp en buffert som förändrar vad konsekvensen faktiskt blir. Risken är fortfarande där. Det är förmågan att hantera den som skiljer dem åt.

Det perspektivet förändrar hur frågan ställs. I stället för "hur eliminerar vi risken" blir frågan mer precis: vilken risk finns här, hur stor är den i förhållande till befintliga marginaler, och hur mycket av den klarar vi att hantera?

I bakgrunden finns också perspektivet alternativkostnad. Uttryckt annorlunda: bolaget som väljer att inte investera undviker investeringsrisken, men kanske tar på sig risken att förlora mark till en konkurrent som gör det. Den som väljer att inte ta upp en svår fråga undviker konflikten, men riskerar att problemet växer. Risk byter form. Den försvinner inte för att vi väljer att stå stilla.

Det är, som jag ser det, i princip omöjligt att undvika risk helt och hållet, det handlar framförallt om att undvika den risk som är onödig eller marginellt bättre i förhållande till andra alternativ.

 

När begreppen förskjuts

Det finns ett intressant mönster i hur vi talar om risk. Fara och risk används omväxlande, som om de vore synonymer. Variation och allvarlig förlust behandlas som samma sak, fast de ställer helt olika krav på hur ett beslut bör se ut.

Konsekvensen är att det blir svårt att urskilja vad det egentligen är som ska förstås eller hanteras. Åtgärder kan riktas mot fel sak: fokus hamnar på att ta bort det som kan hända, i stället för att stärka förmågan att klara av konsekvenserna om det händer. Beslut som i grunden handlar om motvilja mot förlust kan motiveras som om de vore neutrala avvägningar. Kostnaden av att inte agera kan bli osynlig, inte för att den saknas, utan för att den inte fått ett namn.

Det är kanske framför allt det som gör distinktionerna värda att hålla i minnet: inte för att vårda det "akademiskt rätta språket", utan som ett verktyg för att tydligare se vad det är vi faktiskt förhåller oss till och inte.

Tack för att du läser.

/Marcus