Rationalitet vs. beteenden

Jag inledde detta projekt med att i den första texten ta utgångspunkt i det så kallade ”ekonomiska rationalitetsidealet”. Det är ett slags normativt facit för hur beslut bör fattas och vara konsekventa, framåtblickande och logiska.

I mångt och mycket sammanfattas detta ideal med dessa ord från Shakespeare:

"What a piece of work is a man!

How noble in reason! How infinite

in faculty! In form and moving how

express and admirable! In action

how like an angel! In apprehension

how like a god!..."

W Shakespeare, Hamlet Act II Scene 2

Nedan vill jag reflektera runt hur den traditionella ekonomiska synen på rationalitet och beslut har kompletterats över tid. Detta eftersom verkliga beslut sällan fattas i ett vakuum. De fattas av människor. Och människor är inte, i alla lägen, nyttomaximerare med fördefinierade mål och god förståelse för sina egna begränsningar utan påverkas i hög grad av minnen, förväntningar, känslor, stolthet, oro och har en tendens att fästa sig vid vissa tal eller känslor mer än andra.

Som jag tidigare nämnde handlade den förra texten om hur beslut bör fattas. Den här texten handlar om hur beslut ofta faktiskt fattas (i huvudet).

Rationalitet vs beteenden

Från nivåer till förändringar

Den ”klassiska nyttomodellen” tänker i nivåer. Du har en viss mängd resurser (pengar, konsumtion, förmögenhet, tid) och en nyttokurva som beskriver hur mycket ”värde, glädje, lycka eller tillfredsställelse” du får ut av dessa resurser och det övergripande målet att maximera din nytta. Men vi tänker ofta inte i nivåer. Vi tänker i förändringar.

Hur går det jämfört med igår?

Jämfört med vad jag betalade?

Jämfört med vad jag hade räknat med?

Jämfört med vad som känns rimligt?

Det betyder att vi nästan alltid har en referenspunkt. En mental nollnivå. Och den referenspunkten delar upp världen i två zoner:

-          Vinst (över referenspunkten)

-          Förlust (under referenspunkten)

Referenspunkten kan vara rationell eller godtycklig. Ibland är den ett relevant nuläge, ibland är det en siffra eller tanke som egentligen inte borde spela någon roll. Men den spelar roll ändå eftersom den formar hur du upplever utfallet.

Låt oss kolla på ett enkelt exempel.

I en undersökning som genomfördes vid Yale fick den ena halvan av deltagarna följande fråga:

Version 1. Överväg de två alternativen nedan. Vilket alternativ föredrar du?

-          En säker vinst om 1 000 kr

-          En 50% chans att vinna 2 000 kr och 50% chans att vinna 0 kr.

Den andra halvan av deltagarna fick följande fråga:

Version 2. Anta att du, utöver vad du redan äger, har kommit över 2 000 kr. Överväg de två alternativen nedan. Vilket föredrar du?

-          En säker förlust om 1 000 kr

-          En 50% chans att förlora 2 000 kr och 50% chans att förlora 0 kr

Vi som har båda versionerna framför oss kan konstatera följande:

Att ha 2 000 kr och välja en säker förlust om 1 000 kr (=1 000 kr) är exakt samma sak som det första alternativet i version 1: att vinna 1 000 kr.

Att ha 2 000 kr och välja att chansa 50/50. Antingen förlora allt eller behålla allt är exakt samma sak som det andra alternativet i version 1: antingen 0 kr eller 2 000 kr.

Det vill säga – det här är identiska alternativ. Med en väsentlig skillnad. Det första är formulerat som ett ”vinstspel” och det andra som ett ”förlustspel”.

Så, vad blev då utfallet i denna undersökning. Bland de som besvarade den första versionen (vinstsituationen) valde nästan alla det säkra före det osäkra – 93% - (vinst 1 000 kr).

I den andra versionen (förlustsituationen) är resultatet det omvända (nästan). 2/3 valde det osäkra alternativet framför det säkra (50/50, 0 kr eller 2 000 kr).

En av de mest robusta iakttagelserna inom beslutsforskning är att förluster väger tyngre än vinster. En förlust på 100 känns oftast mer än en vinst på 100 känns bra. Det gör att vi kan bli mer försiktiga när vi upplever oss vara på plus – och mer benägna att chansa när vi upplever oss vara på minus. Yale-exemplet är ett skolboksexempel på just detta. För att beskriva det mer exakt behöver vi prospektteorin.

Prospektteorin och förlustaversion

Det mönster som Yale-exemplet visar – försiktighet i vinstläge och chansande i förlustläge – är en av de saker som psykologerna Kahneman och Tversky försökte fånga i prospektteorin.

I stället för att anta att vi värderar världen i absoluta nivåer (som i den klassiska nyttokurvan) utgår prospektteorin från att vi värderar förändringar relativt en referenspunkt.

Det är vad som åskådliggjorts i diagrammet nedan. En värdefunktion som är ritad runt noll. Den har tre viktiga egenskaper:

1.      Referenspunkten

Allt delas in i vinster och förluster i förhållande till ett utgångsläge, 0 (i exemplet). Det är inte den totala nivån som dominerar upplevelsen utan om du är över eller under din mentala nollnivå.

2.      Avtagande känslighet

Kurvan är böjd på båda sidor. Skillnaden mellan 0 och +10 känns större än skillnaden mellan +90 och +100. Samma sak på förlustsidan. 0 till -10 känns starkare än -90 till -100. Vi är mest känsliga nära referenspunkten.

3.      Förlustaversion (brantare på förlustsidan)

Kurvan lutar brantare nedåt för förluster än den lutar uppåt för vinster. Det är här själva förlustaversionen finns. En förlust på 10 ger ett större negativt utslag än vad en vinst på 10 ger ett positivt. Skillnaden är ungefär dubbelt så stor mellan tillfredsställelsen du känner från +10 (3,2) och ”smärtan” du känner från -10 (-6,3).

Det här är en enkel idé med stora konsekvenser. Om du upplever vinster och förluster på det här sättet kan samma objektiva situation ge helt olika beteende beroende på var du råkar befinna dig relativt referenspunkten.

I nedan bild har jag lagt ut de två ställningstagandena bredvid varandra.

Den svarta kurvan beskriver situationen i version 1 av frågeställningen. Du har 0 kr (referenspunkten). Antingen så säkrar du hem 1 000 kr (2,4 enheter) eller så spelar du: 50% x 3,1 + 50% x 0 = 1,5 enheter.

Det mest sannolika valet är alternativ 1.

Den röda kurvan beskriver situationen i version 2. Du har 2 000 kr (referenspunkten). Antingen så säkrar du hem 1 000 kr (-4,6 enheter) eller så spelar du:

50% x 0 + 50% x -6,4 = -3,2 enheter.

Det mest sannolika valet är alternativ 2.

Det är alltså inte så att deltagarna “inte förstod matematiken”. De reagerade bara på två olika psykologiska lägen. När utfallet upplevs som en vinst dominerar viljan att säkra hem. När utfallet upplevs som en förlust dominerar viljan att undvika att göra förlusten definitiv, även om det innebär att man tar mer risk.

Ett aktieexempel

Yale-exemplet kan kännas en aning konstruerat. Poängen är dock inte situationen i sig utan mekaniken. När vi talar om aktier blir det extra tydligt eftersom vi får en inbyggd referenspunkt serverad i inköpskursen. Det fungerar ofta som en mental nollnivå, vare sig vi vill eller inte.

Tänk dig att du äger två aktier:

-          Aktie A: köpt för 100 kr. Nu står den i 150 kr.

-          Aktie B: köpt för 100 kr. Nu står den i 50 kr.

Du behöver sälja en.

I den normativa modellen från förra texten är frågan egentligen inte ”hur har det gått?”, utan:

Vilken aktie är bäst att äga från och med idag?

Inköpskursen är historia. Den kan vara intressant för lärande, men den är inte ett argument i sig. Rationellt väger avkastningspotentialen och riskerna. Om B har sämre utsikter än A är det rationellt att sälja B även om det innebär att du ”låser in” en förlust. Förlusten är, så att säga, redan i din förmögenhet.

I verkligheten är situationen sällan så enkel. Inköpskursen blir i stället en referenspunkt. 100 kr är din mentala nollnivå.

Som vi redan sett exempel på delas situationen i två olika känslolägen:

-          A är en vinst (+50)

-          B är en förlust (-50)

Och när vi väl hamnar där skiftar beslutet karaktär. Det slutar handla om ”vad är bäst framåt?” och börjar handla om två andra frågor:

-          Ska jag ta hem vinsten innan den försvinner?

-          Ska jag sälja och erkänna förlusten?

Ifrån undersökningar har det visat sig att en majoritet säljer aktie A, realiserar vinsten, och behåller aktie B.

Det här mönstret. Tendensen att sälja ”vinnare” och hålla ”förlorare” kallas dispositionseffekten. Det är inte bara en slarvig vana utan också en logisk konsekvens av hur vi upplever vinster och förluster relativt en referenspunkt.

Notera också att det här inte kräver att vi tror att vi är smartare än marknaden eller att vi sitter på några särskilda insikter. Det räcker med att vi ogillar att realisera en förlust.

Fortsättning följer.

Tack för att du läser.

/Marcus